Cikoria

Cichorium intybus L.

Svenska synonym: vägvårda

Sikori Cikorie Sikuri Chickory Wegwarte

Beskrivning. Cikoria är en två- till flerårig ört med ljusblå blommor. Stjälkarna är kantiga, styva och sega strävhåriga och kan bli nästan en meter höga. De flesta bladen sitter i en basal bladrosett, de är styvhåriga och parflikiga med tandad kant. Stjälkbladen, som är brett hjärtlika vid basen och stjälkomfattande, är kala på ovansidan och styvhåriga undertill. Cikoria blommar i juli-augusti. Blomkorgarna har ljusblå blommor och sitter oskaftade i små grupper längs grenarna på den spärrgreniga stjälken. Efter blomningen sitter holkfjällen kvar upprätta och skyddar de små pensellösa frukterna.
Cikoria är lätt att känna igen på sin spärrgreniga stjälk med stora korgar som har ljusblå blommor. Bladen är ganska oansenliga och rosettbladen ligger tryckta till marken och kan lätt förbises då arten inte blommar. Förutom hos cikoria förekommer ljusblå blommor endast hos ett fåtal andra arter i familjen korgblommiga växter (Asteraceae), som arterna sandsallat (Mulgedium tataricum), älvsallat (M. sibiricum), torta (Cicerbita alpina) och parksallat (C. macrophylla), men alla dessa arter har frukter med hårpensel.

Utbredning. Cikoria är ganska vanlig på torr kulturpåverkad mark i sydligaste Sverige. I Mellansverige är arten mer sparsamt förekommande och ofta tillfällig. Den växer ofta i vägkanter, vilket gjort att den också kallats vägvårda. Första fynduppgift publicerades år 1685 i Rudbecks Hortus Botanicus, men arten var känd redan under medeltiden (Nordstedt 1920).

Användning. Olika sorter av cikoria odlas som sallat och saluförs under namnen endive och rossisallat eller radicchio. Den torkade och malda roten har under kristider använts som kaffesurrogat, så kallat cikoriakaffe. I äldre tider ansågs cikoria vara verksam mot bland annat gikt och gulsot.

Etymologi. Artnamnet intybus var namnet på cikoria hos romaren Vergilius och antas komma av att den odlade cikorian har ihålig stjälk in-tubus.

Referenser

"Cichorierot har stor användning som kaffesurrogat och tjenar till förfalskning af arabiskt kaffe. Af allmogen samlas roten och torkas. Den säljes i städerna, der den sönderskäres, rostas på samma sätt som kaffe och pulveriseras genast efter rostningen. Pulvret fås vanligen fuktigt, emedan det lätt drager till sig fuktighet ur luften. Roten innehåller intet ämne, som liknar kaffet, men den vid rostningen bildade flyktiga oljan antar en vidbränd lukt, som har en viss likhet med den af rostat kaffe."

Ur Ordbok. Förklaringar öfver 40,000 främmande ord och namn m. m. av C. M. Ekbohrn (1885)