Centaurea L.

Klintar

Beskrivning. Ett- eller fleråriga örter. Stjälk upprätt, grenig eller sällan enkel. Blad strödda, hela eller parflikiga. Blomkorgar vanligen ensamma i grenspetsarna. Holkfjäll tegellagda, med hinnartad fransig kant. Korgbotten med fjäll eller hår mellan blommorna. Blommor rör- eller trattlika, rödvioletta eller blå, yttre blommor ofta sterila och större än de inre. Frukt slät, med hårpensel eller sällan utan.
Kromosomtal: 2n=18 (sandklint), 2n=20 (väddklint), 2n=22 (ängsklint), 2n=24 (blåklint), 2n=44 (bergklint, rödklint, svartklint).

Etymologi. Släktnamnet Centaurea användes redan av Hippokrates (400 f. Kr.) om en läkeört (Lid 1985).

Släktet har omkring 500 arter. I Sverige förekommer sju arter regelbundet, de vanligaste är blåklint (C. cyanus), rödklint (C. jacea) och väddklint (C. scabiosa), övriga är sällsynta. Arten bergklint (C. montana) är vanlig i odling och förvildas ibland. Även andra odlade arter, som strävklint (C. dealbata) och gulklint (C. macrocephala), kan någon gång förvildas.
Många andra arter påträffas tillfälligt och flera av dessa har tornar på holkfjällen, till exempel stjärnklint (C. solstitialis) och tistelklint (C. calcitrapa).

Arter:
bergklint (C. montana)
blåklint (C. cyanus)
finnklint (C. phrygia)
rödklint (C. jacea)
sandklint (C. stoebe)
svartklint (C. nigra)
väddklint (C. scabiosa)

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

Referenser