|
Beskrivning. Blåklint är en ett- till
tvåårig ört med upprätt stjälk, smala
blad och intensivt blå blommor. Stjälken är ofta grenig
och kan bli nästan en meter hög. Bladen är smala, de nedre
ibland parflikiga. Blåklint blommar från juni till augusti.
Blomkorgarna är tre till fyra centimeter breda och har klarblå
kantblommor och violetta diskblommor. Frukten har en kort borstlik pensel.
Blåklint liknar ingen annan svensk växt, men kan möjligen
förväxlas med den odlade och förvildade arten
bergklint (C. montana), den senare är
dock flerårig och har breda blad och större, mörkare blå blommor.
Utbredning. Blåklint förekommer i hela
landet, från Skåne ända upp till Torne Lappmark, men den är vanligast i
södra och mellersta Sverige. Arten växer främst på
odlad mark, som åkrar,
men också längs vägar och på avfallsplatser.
På grund av det moderna jordbrukets utsädesrensing och
ogräsbesprutning blir blåklinten allt ovanligare.
Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920).
Användning. Blåklint odlas ofta som
prydnadsväxt och flera färgformer förekommer med vita eller
rosa blommor. Av blommorna bereddes förr ett slags bläck, men de
användes mest till att blåfärga sockersaker. Torkade
blommor brukade också blandas i tobak, "mera till prydnad än
till smak" enligt Linné.
Övrigt. Blåklint är Östergötlands
landskapsblomma.
Etymologi. Artnamnet cyanus är latinets ord för
blå. Klint är ett fornsvenskt ord för
klump, vilket kan syfta på blomkorgens form.
|
Familj: Asteraceae
Släkte: Centaurea
Norden
Norra halvklotet
Blomningstid
Landskapsblomma
Bildgalleri
I Riksmuseets samlingar
Innehållsförteckning
Referenser
"Ännu lite längre fram skall blåklinten
stå alldeles i sädesfältets sirsande
yttervägg av strå liksom vore den flydd ut
från det inre av en gul tät och blond
sädesdjungel. Den spenslar ut sig, den blå blomman,
böjer sig ut och tittar inbillningsvis sett med
skrämsel längs det ändlösa ledet av
uppsträckta strån."
Ur Blomstermånad av Harry Martinson (Det enkla och det svåra, 1939)
|