Arctium L.

Kardborrar

Beskrivning. Tvååriga, storväxta örter. Stjälk upprätt, grov, grenig. Blad strödda, skaftade, bladskiva stor, helbräddad, med tvär bas. Blomkorgar runda, ibland något plattade, i toppställd kvast eller klase. Holkfjäll mångradiga, långspetsade, med krokudd. Korgbotten borstklädd, utan fjäll mellan blommorna. Blommor rörlika, tvåkönade, rödlila. Ståndare lila, utskjutande, med långa bihang vid basen. Stift vitaktigt. Frukter kala, med sned bas, grå till brunsvarta, fläckiga, pensel kort, borstlik.
Kromosomtal: 2n=36.

Användning. Enligt Retzius (1806) har blomkorgarna använts till allehanda ting och han berättar att "Fröhufwuden eller Borrarne nyttjas at sätta som lockemat i slagburar för at fånga Stiglitzor, Bofinkar om wintren på snö. I Östergötland skola äfwen Poikar bruka at kasta Borrarne i wädret när Flädermössen flyga, för att fånga dem dermed". Hoffberg skriver i Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom (1792) att "späda rötter smaka wäl och äro hälsosamme afskalade ätas wårtid kokte som Sparis: Decokt af rötterne renar bloden, drifwer urin och berömmes emot Gicht. Emulsion af fröen med litet mandlar blandade intages med nytta i Njursten. Färska örtbladen rena och läka öpna rötsår, samt hudlöshet, och fördela kalla kjörtel- och ledswulster då de påläggas".

Övrigt. Kardborrarnas korgar fastnar med holkfjällen och lossnar lätt, de sprids som en enhet och faller med tiden sönder så att frukterna sprids.
Alla arter korsar sig med varandra och kan bilda fertila hybrider som kan vara svåra att bestämma.

Etymologi. Släktnamnet Arctium kommer av grekiskans arktos (björn) och var ett växtnamn som användes redan av Dioskorides.

Släktet har elva arter varav fyra förekommer i Sverige, vanligast är ullkardborre (A. tomentosum) och liten kardborre (A. minus).

Arter:
liten kardborre (A. minus)
lundkardborre (A. nemorosum)
stor kardborre (A. lappa)
ullkardborre (A. tomentosum)

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

"Örten, som tar fast wid kläder,
Fäste sig under en kjortels palats:
Den lilla skalken än mig gläder,
När jag tänker på dess plats.

När på benet Iris kände
Karborren kittla, hon honom bortref;
Men i en trogen hand han lände,
Der han i stor heder blef.

Ringa wäxt, du wisar härligt,
Hur störst lyckan kan sjelf til oss gå,
Och at et sinne, godt och ärligt,
Liksom du, kan fäste få."

Ur Karborren av Olof von Dalin (Witterhets-arbeten, I bunden och obunden Skrif-Art. Skämtsamma skrifter, 1767)