Lundkardborre

Arctium nemorosum Lej.

Vetenskapliga synonym: A. minus (Hill.) Bernh. ssp. nemorosum (Lej.) Syme, A. vulgare (Hill) A. H. Evans, Lappa nemorosa (Lej.) Körn.

Skuggeborre Skov-Burre Lehtotakiainen Wood Burdock Hain-Klette

Beskrivning. Lundkardborre är en storvuxen, kraftigt byggd, grenig tvåårig ört. Stjälken blir upp till två meter hög och har bågböjt utåtriktade grenar. Bladen har gråfiltad undersida och stor och bred bladskiva med tvär bladbas. Bladskaftet är ihåligt till skillnad från bladskaften hos de andra kardborrarna (Arctium). Lundkardborre blommar i juli-augusti. Blomkorgarna är stora och breda, omkring tre till fyra centimeter, och sitter i långa klasar. Holkfjällen är kala och gröna utan ullhår. Blommorna är rödlila och har en blomtub som är ungefär dubbelt så lång som den korta borstlika penseln.
Lundkardborre har korgar som sitter i klase, liksom liten kardborre (A. minus), den senare har dock mindre blomkorgar som är toppigt klotrunda, samt blad som är kala på undersidan. Stora plattade korgar, som hos lundkardborre, finns annars bara hos stor kardborre (A. lappa) som dock har korgar ordnade i kvast.

Utbredning. Lundkardborre förekommer sällsynt i några sydsvenska landskap upp till Uppland. Den växer på fuktig mullrik jord i skogar och bryn, oftast i kalktrakter. Första fynduppgift är från Skåne och publicerades av Gustaf von Cedervald år 1867 i Botaniska Notiser (Nordstedt 1920).

Användning. Se släktet kardborrar (Arctium).

Etymologi. Artnamnet nemorosum kommer av grekiskans nemos (lund) och betyder 'växer i lundar'.

Referenser

"Orsaken till, att denna art är så litet bekant bland Svenska botanister, ligger utan tvifvel deri, att den vanligen sammanblandas med former af L. minor DC. och medgifvas måste, att torkade exemplar ej alltid med lätthet kunna bestämmas. I lefvande tillstånd igenkännes den emellertid synnerligen lätt genom sin högre växt, sina tunnare blad, den båglikt lutande blomställningen, sina efter blomningen äggrunda blomster etc."

Ur Strödda bidrag till Skandinaviens Flora av Gustaf von Cedervald (Botaniska Notiser 1867)