Hålrot

Aristolochia clematitis L.

Svenska synonym: pipranka

Lækjeholurt Hjertebladet Slangerod Birthwort Gewöhnliche Osterluzei

Beskrivning. Hålrot är en nästan helt kal, flerårig, gulgrön ört med något vedartad jordstam. Stjälkarna kan bli drygt en halv meter långa, de är ganska veka och sparsamt greniga. Bladen sitter strödda och har långa bladskaft och rundat hjärtlik bladskiva. Hålrot blommar i juli-augusti, blommorna är två till tre centimeter långa och sitter i grupper i bladvecken, de är gula, smalt rörlika och något böjda med en skedlik kronflik vid mynningen. Vid basen ovanför fruktämnet är kronröret vidgat. Inuti kronröret sitter nedåtriktade borsthår som fungerar som en fälla för de små insekter som pollinerar blommorna. Frukten är en hängande och omkring tre centimeter lång päronformad kapsel som vid mognaden spricker upp regelbundet.

Utbredning. Hålrot är sällsynt och förekommer bara i Skåne där den växer i parker och på gamla kyrkogårdar. Arten hör hemma i Syd- och Mellaneuropa men är sedan länge naturaliserad i Sverige. Första fynduppgift är från Hälsingborg, Skåne och publicerades av Linné år 1761 (Hylander 1971).

Användning. Hålrot användes i äldre tid som medicinalväxt, och enligt den gamla signaturläran skulle den främst användas i samband med förlossningar för att befrämja efterbörden.

Etymologi. Artnamnet clematitis kommer av grekiskans klema (klänge) och betyder klängande, vilket syftar på att arten ofta stödjer sig på omgivande växtlighet. Det äldre namnet pipranka används numera på arten Aristolochia macrophylla. Det svenska namnet hålrot ska inte förväxlas med hålrotsört, som är ett äldre namn på arten hålnunneört (Corydalis cava) från familjen vallmoväxter (Papaveraceae).

Referenser

"Finnes ganska sparsamt wid Helsingborg. Den skulle göra gagn på sandfälten at binda sanden, men den ätes icke för sin elaka smak, och man har ingen synnerlig nytta i hushållningen deraf. En del Hofslagare bruka de torkade och pulweriserade bladen, at läka sår på hästar. Kalmuckerne koka en hand full af torra Örten och twätta de skabbige och mot slutet af wintern slätt fjädrade Falkar och Jagtfoglar dermed, hwarigenom de snart bli friska och få wacker fjäderwäxt. Samma såd twätta de äfwen menniskor med mot utslag. I Trägårdar är den förtretlig, och kan knapt utrotas, då den går så djupt med sine rötter."

Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius (1806)