Vintergröna

Vinca minor L.

Svenska synonym: gravmyrten, sinngröna, vanlig vintergröna

Gravmyrt Liden Singrøn Pikkutalvio Lesser Periwinkle Kleines Immergrün

Beskrivning. Vintergröna är ett vintergrönt krypande ris med ganska stora, blåvioletta blommor. Bladen är mörkgröna, äggrunda och läderartade med tydliga nerver. Vintergröna blommar redan i maj-juni, blomman har ett femflikat kronbräm med stora breda flikar som nertill är sammanväxta och bildar en kort pip. Frukten består av två utåtriktade baljkapslar som bara innehåller ett fåtal frön. Arten sätter dock sällan frukt utan förökar sig vegetativt med sina rotslående grenar.
Vintergröna kan knappast förväxlas med andra arter.

Utbredning. Vintergröna är en odlad art som dock blir länge kvarstående och ofta också förvildas. Den är härdig i nästan hela Sverige. Första fynduppgift är från Skåne och publicerades 1870 i Skånes flora där Lilja skriver: "Odlad, helst å kyrkogårdar och allmänt förwildad, äfwen i en äng utanför Wanås". Arten är dock känd i odling sedan åtminstone början av 1800-talet.

Etymologi. Artnamnet minor betyder mindre. Det svenska namnet syftar på att den är vintergrön, namnet har förr använts som namn på vitpyrola (Pyrola rotundifolia) från familjen ljungväxter (Ericaceae).

Referenser

"V. i trägårdar och sprider sig lätt omkring med sina krypande stjelkar: vackra blå bl:r och beständigt grönskande blad."

Ur Utkast till en svensk flora av S. Liljeblad (1816)