Spenört

Laserpitium latifolium L.

Kvitrot Foldfrø Karvasputki Breitblättriges Laserkraut

Beskrivning. Spenört är en flerårig, storväxt ört som kan bli en och en halv meter hög. Stjälken är trind och upprätt. Bladen är blågröna och två till tre gånger parbladiga. Bladskaften är slidlikt utvidgade och småbladen är brett ovala, nästan runda, vanligen med snett hjärtlik bas och grovt sågtandad kant. Spenört blommar i juli-augusti med vita eller rödlätta blommor som sitter i stora flockar. Blomflockarna har både allmänt och enskilt svepe. Delfrukterna är blekt bruna med fyra höga och smala, vinglika åsar med ojämnt tandad kant.
Spenört är lätt att känna igen på sin storlek och de rundade småbladen med snett hjärtlik bas. Delfrukterna med bara fyra vinglika åsar är också mycket typiska och gör att den knappast kan förväxlas med andra arter.

Utbredning. Spenört är traktvis ganska vanlig i Syd- och Mellansverige, främst i de östra delarna. Den växer i lövskogar och skogsbryn på mullrik och gärna kalkrik mark. Första fynduppgift publicerades av Linné år 1737, men arten finns omnämnd redan under 1600-talet (Nordstedt 1920).

Användning. Enligt Retzius (1806) kunde den användas som läkeväxt för både folk och fä, han skrivet att roten "nyttjas på några ställen af allmoge i stället för Angelika. För Kor kan den brukas liksom Libbstickan, den öker ätlusten, och man tror at den äfwen är mjölkökande".

Etymologi. Artnamnet latifolium betyder bredbladig och kommer av latinets latus (bred) och folium (blad). Spenört har förr också kallats spenrot och namnet syftar troligen på den stora, vitaktiga roten.

Referenser

"I lundar och lövdälder gömmer sig de härligaste skogsängar. Där surrar humlor över skogsklöver och blåklockor, där skyldrar svenska soldaten »i gulblå rotar», och den stora spenörten lyfter sina vita parasoller långt inne i ekarnas skugga."

Ur Mot väster- och österhav av Carl Fries (1966)