Björnloka

Heracleum sphondylium L.

Vetenskapliga synonym: H. australe (Hartm.) Stankov, H. sphondylium L. ssp. australe (Hartm.) Ahlfv. (ssp. sphondylium), H. sibiricum L., H. sphondylium L. ssp. flavescens (Willd.) Soó (ssp. sibiricum)
Svenska synonym: björnfloka; vit björnloka, sydlig björnfloka, vit björnfloka (ssp. sphondylium), sibirisk björnloka, sibirisk björnfloka (ssp. sibiricum)

Kystbjønnkjeks (ssp. sphondylium), Sibirbjønnkjeks (ssp. sibiricum) Almindelig Bjørneklo (ssp. sphondylium), Grønblomstret Bjørneklo (ssp. sibiricum) Ukonputki Hogweed Wiesen-Bärenklau

Beskrivning. Björnloka är en två- till flerårig, strävhårig ört som blir omkring en meter hög. Stjälken är räfflad och styvhårig. Bladen är upprepat parflikiga, vanligen med breda och något kupiga bladflikar, men kan ibland vara smalflikiga. Björnloka blommar från juni till augusti, blommorna är gulgröna eller vita och sitter i tämligen platta flockar som blir två till tre decimeter breda. Frukterna är kala, plattat elliptiska med jämntjocka oljekanaler, de blir en knapp centimeter långa. I Sverige finns två underarter av björnloka vilka är ganska distinkta och därför ofta betraktas som egna arter. Huvudunderarten vit björnloka (ssp. sphondylium) har vita blommor och de yttersta blommorna i flocken är större än de övriga. Underarten sibirisk björnloka (ssp. sibiricum (L.) Simonk.) har gulgröna blommor som alla är ungefär likstora.
Björnloka skiljs lätt från övriga arter i familjen genom sin storlek och de styvhåriga stjälkarna och bladen, underarten sibirisk björnloka (ssp. sibiricum) är dessutom lätt att känna igen på sina gulgröna blommor. De förvildade jättelokorna (H. mantegazzianum) är mycket högre och grövre, till alla delar större, med vita blommor i halvmeterbreda flockar.

Utbredning. Björnloka är vanlig i nästan hela landet, utom längst i norr. Den växer på torr ängsmark, i skogsbryn och i vägkanter. Underarten vit björnloka (ssp. sphondylium) är mera sydlig och förekommer huvudsakligen från Skåne till Uppland. Första fynduppgift publicerades i Rudbecks Catalogus plantarum år 1658 (Nordstedt 1920).

Användning. Linné berättar från sin skånska resa år 1749 att björnloka använts som botemedel mot rödsot. Retzius (1806) skriver dock att det "I Skånska Resan berättas at den på trackten wid Ystad allmänt nyttjas mot Rödsot, men sättet eller hwad deraf nyttjas nämnes icke, icke heller är det annorstädes bekant. Osäkert medel är det utan twifwel.".

Etymologi. Artnamnet sphondylium kommer av grekiskans sfondyleion, ett växtnamn från antiken.

Referenser

"Bland våra vanligare Umbellater är Björnflokan en af de ansenligaste. Också gör den sig strax bemärkt bland Kragblommor, Färgklint, gräs och andra ängsväxter, mot hvilka den vackert bryter sig med sin resliga stjelk, sina ljusgröna, stora och prydliga blad och sina rika blomflockar."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman (1867)