Jätteloka

Heracleum mantegazzianum Sommier & Lévier

Vetenskapliga synonym: H. laciniatum auct., H. persicum auct., H. pubescens (Hoffm.) M. Bieb., H. stevenii Manden.
Svenska synonym: jättebjörnloka, jättefloka, kaukasisk björnloka, kaukasisk jättefloka, kungsholmsbjörnloka, kungsholmsloka, sibirisk jättebjörnfloka, tromsöloka, tromsöpalm

Kjempebjønnkjeks Kæmpe-Bjørneklo Kaukasianjättiputki Giant Hogweed Riesen-Bärenklau

Beskrivning. Jätteloka är en mycket storväxt, flerårig ört. Stjälken kan bli upp till tre meter hög och nästan tio centimeter tjock, den är glest styvhårig, något räfflad och vanligen mer eller mindre rödfläckig. Bladen är mycket stora, upp till en meter breda. De är dubbelt till tre gånger pardelade, kala eller på undersidan finhåriga, med rundat ovala, spetsiga eller långt utdragna bladflikar som oftast är tandade i kanten. Jätteloka blommar i juli-augusti, blommorna är vita och sitter i mycket stora, plattade till halvklotformigt välvda flockar. De yttersta blommorna i flocken är oftast större än de övriga. Ståndarna har gröngula eller rödaktiga ståndarknappar. Frukterna är drygt en centimeter långa, runda till elliptiska, med kraftiga oljekanaler som är vidgade nedtill.
Jätteloka är möjligen ett samlingsnamn för ett antal oklart avgränsade arter som avviker något i utseende och i val av ståndort. Olika vetenskapliga namn har applicerats på de olika typerna av svenska jättelokor, som H. giganteum, H. laciniatum, H. pubescens och H. stevenii, men ännu är det inte klarlagt om det verkligen finns mer än en variabel art, eller i så fall vilka arter det rör sig om.

Utbredning. Jätteloka är en ursprungligen odlad och förvildad växt som naturaliserats och som numera är ganska vanlig i vissa trakter, främst i Syd- och Mellansverige. Den är vanligast i Stockholmstrakten och i Skåne och kan på sina ställen bildar enorma bestånd. Arten härstammar från området kring Kaukasus, varifrån man beskrivit ett stort antal mycket snarlika arter.
I Sydsverige finner man mycket storväxta former med kortare bladflikar och hårig bladundersida. De växer företrädesvis fuktigt och påträffas ofta vid bäckar, i kärr och på stränder. Den i Stockholmstrakten förekommande typen är oftast mindre högväxt, har långt utdragna bladflikar och kal bladundersida. Den växer på torrare ställen än den sydsvenska, i vägkanter, industritomter, banvallar och på ruderatmarker. I norra Sverige finner man en spädare typ med mindre blad och kortare bladflikar, vilken ofta doftar aromatiskt. Den växer i ängsmark och vid bebyggelse. Första fynduppgift är från Lidingö, Uppland och publicerades 1918. Men redan 1870 omnämner Lilja i Skånes flora 'Jätte Björnfloka, Heracleum giganteum Horn.' som förvildad (Hylander 1971).

Användning. Jätteloka odlades tidigare som prydnadsväxt i trädgårdar. Deras stora blomflockar och monumentala uppenbarelse gjorde arten mycket populär och deras härdighet gjorde att de ofta blev långlivade. Idag odlas inte jättelokor eftersom de är alltför konkurrenskraftiga och det visat sig att deras saft kan ge upphov till kontakteksem och svårläkta sår då den kommer i kontakt med huden i solsken.

Etymologi. Artnamnet mantegazzianum hedrar den italienske etnografen Paolo Mantegazzi (1831-1910).

Referenser