Sprängört

Cicuta virosa L.

Svenska synonym: vanlig sprängört (var. virosa), smal sprängört (var. angustifolia)

Selsnepe Gifttyde Myrkkykeiso Cowbane Wasserschierling

Beskrivning. Sprängört är en flerårig ört som kan bli över en meter hög. Stjälken är ihålig och jordstammen uppsvälld och bildar en avlång knöl. Jordstammen är inuti uppdelad i flera luftfyllda kamrar och är typisk för arten. Den är löst fäst i botten och kan lätt lossna och driva iväg till en ny växtplats. Bladen är två till tre gånger pardelade med lansettlika vasst sågade småblad. Sprängört blommar i juli-augusti med små vita blommor som sitter i flockar. Blomflockarna är mångstråliga med tätblommiga rundade småflockar. Det allmänna svepet saknas oftast, medan det enskilda svepet är mångbladigt. Frukten är ofta nästan klotrund och de två delfrukterna har breda, plattade, låga åsar och tydliga mörka oljekanaler. Åsarna är fyllda med en porös, luftfylld vävnad vilket gör att frukterna har god flytförmåga och kan spridas långt i vatten. Två varieteter förekommer i Sverige, vanlig sprängört (var. virosa) och smal sprängört (var. angustifolia (Kit.) Wimm. & Grab.). Sprängört är mycket giftig.

Utbredning. Sprängört finns i nästan hela landet men är sällsynt i de norra delarna. Den växer i näringsrika sjöar, åar och dammar. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920).

Övrigt. Sprängört är en av våra giftigaste växter men förgiftningsfall är sällsynta. Ilandflutna plantor påträffas ofta och det föreligger risk att betande boskap som trampat sönder dem kan få i sig giftet då de dricker av vattnet, Linné ansåg därför att arten borde utrotas.

Etymologi. Artnamnet virosa kommer av latinets virosus (giftig).

Referenser

"Det står en fetlagd sprängört
i grusad fältspatsstrand.
Vid roten ligger en esping
och sover i solens brand.

Men vildbit surrar i blommen
och suger ur knapp och stift;
åt ynglet det suger honung,
åt gadden det samlar gift."

Ur Solrök, Högsommar av August Strindberg (Dikter på vers och prosa, 1883)