Hundkäx

Anthriscus sylvestris (L.) Hoffm.

Svenska synonym: hundfloka, hundkax, hundkex, hundloka

Hundekjeks Vild Kørvel Koiranputki Cow-Parsley, Keck Wilder Kerbel

Beskrivning. Hundkäx eller hundloka är en ganska högväxt, flerårig ört. Stjälken kan bli upp till en och en halv meter hög och är vanligen grenig, fårad och hårig nertill och kal upptill. Bladen är triangulära och två till tre gånger pardelade. Hundkäx blommar från maj till juli med små vita blommor som sitter i flockar. Blomflockarna saknar allmänt svepe, det enskilda svepet består av fem hårkantade svepeblad. Det mest karaktäristiska för arten är dess frukter som är mörkbruna, blanka, helt släta och avlånga med ett kort spröt upptill.
Hundkäx är den vanligaste och kanske mest välkända av de flockblommiga växterna (Apiaceae), men den kan förväxlas med flera andra arter i familjen, till exempel spansk körvel (Myrrhis odorata), odört (Conium maculatum), vildpersilja (Aethusa cynapium) och de sällsynta arterna rotkörvel (Chaerophyllum bulbosum) och guldkörvel (C. aureum).

Utbredning. Hundkäx är vanlig i hela Sverige, den växer oftast på öppen mark men förekommer också i lundar och glesa skogar. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920).

Användning. Hundkäx kan användas som färgväxt, bladen ger en vackert grön färg, alunbetad ger den gul färg. Enligt Nyman (1867) kan man också använda en dekokt på hundkäx och kalk för att gulbetsa trä.

Etymologi. Artnamnet sylvestris kommer av latinets sylva (skog). Hundloka och hundkäx är de vanligaste svenska namnen, enligt Nyman var namnen geografiskt åtskilda och han skriver att i "Svea-rike kallas växten vanligen Hundloka eller Hundfloka, i Göta-rike Hundkax (Hundkäxa)".

Referenser

"Mot den egentliga vårens slut se vi på ängarna, i stor mängd, Hundkaxens hvita, lätta blomflockar, hvilka, spridande en honingslukt, utslå redan innan de dem omgifvande gräsen i allmänhet hunnit öppna sina blomskal. Hundkaxen bör räknas bland våra vanligaste örter. Än hvitna ängarna af dess talrika blommor, än samlar den sig till några stånd under något träd eller i en lund, der icke sällan dess hvita blommor bryta sig emot Skogslysets rosenröda, liksom på ängen mot Hafrerotens gula."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman (1867)