Strätta

Angelica sylvestris L.

Svenska synonym: skogspipa

Sløke Angelik Karhunputki Geithvönn Wild Angelica Wilde Engelwurz

Beskrivning. Strätta är en högväxt, flerårig ört som kan bli upp till två meter hög. Stjälken är ihålig och bladen är två till tre gånger pardelade med breda, ojämnt tandade bladsegment, de basala bladen har rännformiga bladskaft. Strätta blommar i juli-augusti med små vita eller rödlätta som sitter samlade i platta eller välvda flockar. Blomflockarna har många, fint håriga strålar. Frukten är plattad från ryggsidan och har tydliga oljekanaler, de sidoställda åsarna är höga, tunna och vinglika, medan tre mittställda är något lägre.
Den andra arten i släktet, kvanne (A. archangelica), skiljs genom nästan klotformade blomflockar, grönaktiga blommor, kala flockstrålar, samt trinda basala bladskaft.

Utbredning. Strätta är vanlig i hela landet utom i de allra nordligaste delarna. Den växer på fuktig mark, i skogar och ängar. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920).

Användning. Enligt Nyman (1867) kan man färga ylle gult med blommorna.

Övrigt. Havssträtta är ett annat namn på strandkvanne, som är en underart av kvanne (A. archangelica).

Etymologi. Artnamnet sylvestris kommer av latinets sylva (skog), namnet syftar på att den ofta växer i skogsmark. Strätta är ett dialekt tal ord för spruta, skvätta, namnet kommer enligt Odhner (1963) av att barn använde de ihåliga stjälkarna som sprutor.

Referenser

"Bland helt vanliga växter äro många ganska vackra, så att både detta och deras stora antal göra dem till väsentliga prydnader för eller utmärkande drag i vegetationen under kortare eller längre tid. En sådan är Skogspipan, som länge hvilar och först vid vårens slut eller sommarens början öppnar den stora svällande knopp, som på en gång innesluter både blad, stjelk och de många blommorna. Först fram på sommaren har den resliga, till en del violetta eller brunaktiga, stjelken hunnit utväxa. Den utskickar icke sällan grenar. Då de talrika, i början slokande blomflockarna utvecklat sig, bilda de stora och kullriga samlingar, hvilka, upphöjda på nu raka skaft, erbjuda insekterna den ymniga honing, som deras många blomdiskar utsöndra."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman (1867)