Gran

Picea abies (L.) H. Karst

Vetenskapliga synonym: P. abies (L.) H. Karst f. fennica (Regel) Lindm., P. abies (L.) H. Karst ssp. fennica (Regel) Parfenov, P. abies (L.) H. Karst var. arctica Lindq., P. fennica (Regel) Kom., P. obovata Ledeb. var. fennica (Regel) A. Henry; P. abies (L.) H. Karst ssp. acuminata (Beck) Parfenov, P. abies (L.) H. Karst ssp. europaea (Tepl.) Hyl., P. abies (L.) H. Karst var. acuminata (Beck) Dallim. & A. B. Jacks., P. abies (L.) H. Karst var. germanica Lindq., P. excelsa Link (ssp. abies), P. abies (L.) H. Karst f. obovata (Ledeb.) Lindm., P. excelsa Link var. obovata (Ledeb.) Blytt, P. obovata Ledeb. (ssp. obovata)
Svenska synonym: rödgran, vanlig gran; altaigran (ssp. obovata)

Gran Rød-Gran Metsäkuusi Norway Spruce Fichte

Granskog

Beskrivning. Gran är ett av de få vildväxande barrträden i Sverige. Kronan har en smalt konisk form och huvudstammen är rak, de övre grenarna är uppåtriktade och de nedre grenarna är ofta hängande. Barren sitter enstaka direkt på grenarna och har en långsmal infästning i motsats till ädelgranar (Abies), vars barr fäster med en cirkelrund skiva. Barren blir omkring åtta till tio år gamla, men senare års försurning anses förkorta livslängden i utsatta Gran områden. Hanorganen är röda liksom honkottarna. Pollenkornen sprids med vinden i oerhörda mängder under maj-juni, efter pollineringen sker befruktning och fröna mognar under hösten. Fröspridningen sker dock inte förrän påföljande vår. De mogna kottarna är hängande och uppträder vissa år i stort antal, så kallade kotteår. I norra Sverige förekommer granar med smalare växtsätt vars kottar har rundade fjäll. Dessa kallas altaigran och anses Gran, unga han- och honorgan utgöra en särskild underart (ssp. obovata (Ledeb.) Domin). Formrikedomen är mycket stor hos granen och ett flertal avvikande former har namngivits, till exempel ormgran. Även former med gulbrokiga barr eller med gulgröna kottar är kända.

Gran, ung honkotte

Utbredning. Gran förekommer i hela landet utom i de allra sydligaste delarna, där den dock ofta förekommer i skogsplanteringar. Man har ofta ansett att den invandrat norrifrån efter senaste istiden och sakta spritt sig söderut, men senare tids forskning har ifrågasatt detta. Gran växer företrädesvis på näringsrik, gärna fuktig mark men är beroende av att bilda mykorrhiza med olika svamparter (till exempel blodriska) för att kunna ta upp tillräckligt med näring ur marken. Gammal örtrik granskog är en av de artrikaste växtmiljöerna, i vilken flera sällsynta växter lever, bland annat orkidéerna norna (Calypso bulbosa) och skogsfru (Epipogium aphyllum). Blåbärsgranskog är en typ av hedgranskog och den vanligaste naturtypen i Sverige. Första fynduppgift. Arten är känd sedan medeltiden (Nordstedt 1920).

Gran, unga hanorgan med pollen

Äldsta-största. Inget annat inhemskt träd kan mäta sig med granen i reslighet. År 1883 fälldes, i Nybro, Västergötland, en 51 meter hög gran vars omkrets vid basen var 5,3 meter. Sådana jättar är dock mycket ovanliga numera på grund av intensiv avverkning. Granen blir inte mer än drygt 400 år, medan tallen (Pinus sylvestris) kan bli betydligt äldre.

Granbark

Användning. Granens ved är gulvit och har många användningsområden. Speciellt viktig är den för framställning av pappersmassa och byggnadsvirke. Gran är en av landets viktigaste exportråvaror. I övrigt används gran till framställning av terpentin. Enligt Nyman (1868) lär staden Amsterdam till stor del vara byggd på svenska granpålar. I äldre tid brukades barken till taktäckning, de unga rötterna till korgarbeten och kottarna till färgning.

Grankottar

Övrigt. Idag köper de flesta en gran till jul, men det är en ganska ny företeelse. De första julgranarna i Sverige kom på 1700-talet efter tysk förebild. Andra arter som brukar säljas till jul är nordmannsgran (Abies nordmanniana) som ofta kallas kungsgran, blågran (Picea pungens) och serbgran (P. omorika).
Gran är Medelpads landskapsblomma.

Etymologi. Artnamnet abies är ett namn på ädelgran. Namnet används också som vetenskapligt namn på släktet ädelgranar (Abies). Svenska namnet gran (graan) är känt sedan medeltiden och ingår ofta i medeltida ortsnamn (Fries 1904).

Familj: Pinaceae
Släkte: Picea

Norden (ssp. abies)
Norden (ssp. obovata)
Norra halvklotet
Träd
Landskapsblomma
Färgväxt
Bildgalleri

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

Referenser


"Granen kan planteras till häckar och låter väl klippa sig, hvadan LINNÉ kallar den "arbor topiaria", då tallen deremot är "minime topiaria". Dess unga grenar och späda rötter kunna begagnas till vidjor, band, korgarbeten m. m.; qvistarna med barren till täckning i trädgårdar o. s. v. Unga, smala, stammar till tunnband, stänger m. m. Barken är nyttig vid läderberedning och att täcka tak med. Såsom bränsle har stammen mindre värde än grenarne, hvilka i värmestyrka komma närmast björkved; de ge också ymnigare och luthaltigare aska. Kottarna färga brunt om godset med sönderstötta sådana kokas i vatten och sedan behandlas med stark lut...
...Få trädslag bildar så täta och mörka skogar som Granen. Der den kan växa riktigt tätt, blir den snart enväldig herrskare, så att antingen är marken under träden bar, endast täckt med gamla barr och kottar eller kottdelar, eller ser man här och der några örter, som älska eller tåla stark skugga. Men på stubbar eller på de döda stammar, som multna bland sina ättlingar, grönska mossor och gråna lavar, under det skägglika sådana hänga från de åldriga trädens grenar. Och om hösten blir granskogen ett hem för talrika svampar, med olika former och färger. Granens egendomligt balsamiska lukt, starkare än Tallens, är allmänt bekant och omtyckt, och mycket brukas ännu både julgranar och brudgranar."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)

© Naturhistoriska riksmuseet 1996

http://linnaeus.nrm.se/flora/barr/pina/picea/piceabi.html
Senaste uppdatering: 8 mars 2004
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg